Reklam har blivit en förtroendefråga

Som arbetande copy  och med  en intensiv men vindpustkort journalistkarriär bakom mig har dessa två egentligen helt väsensskilda yrkesval alltid orsakat en inre skrivkramp.   Jag har febrilt försökt slippa göra alltför mycket avkall på det som fick mig att börja skriva från allra första början – behovet av att förmedla och beröra med sanna övertygelser ur mitt hjärta. Den drivkraften är fortfarande med mig oavsett om jag skriver ett manifest till en reklamkampanj eller kåserar om stans sorgliga utbud av riktig mexikansk mat.

I dagens överhettade medieklimat har nivån av sanning och äkthet i det man författar blivit ett mer eller mindre etiskt dilemma som nog alla sorters skribenter brottas med till och från. När blev det ok som marknadsförare att gå från att sminka sanningen om en produkt till att använda rena lögner för att maximera dess genomslagskraft? När har det där omtalade förtroendet som all PR lutar sig mot och allt varumärkesbyggande går ut på, har fått för många törnar? När går det inte längre att gömma sig bakom ursäkten att man måste få göra allt för att nå fram i ett allt tätare reklambrus? Även vita lögner föder misstroende som i sin tur göder dagens redan luttrade konsument som sedan länge har slutat värdera ett varumärke enbart utifrån vad dess företag berättar att det står för och erbjuder.

Gränserna mellan vad som är PR och reklam upplevs idag som ganska otydliga och i takt med att vårt nya medielandskap ritas om och utökas får vi fler platser att hämta information på och kan bli mer selektiva i vad vi väljer att ta till oss. Det pratas om att vi är på väg mot ett desinformationssamhälle där vi inte längre kan förlita oss på vad som rapporteras i media utan måste aktivt söka upp sanningen på eget håll. En utveckling som inte bara lägger över ett extremt ansvar på individen och samhället, men även reklamen. När vi inte längre litar på massmedia, vad är poängen med att göra reklam där? När konsumenterna, våra högt omhuldade målgrupper, i allt större utsträckning väljer att påverkas av egna utvalda ambassadörer, hur gör vi varumärket till ett trovärdigt komplement värt att lyssna på – också?

Uppmärksamhet får man inte. Det förtjänar man. Det är ingångsvärdet för all seriös PR. För reklamare handlar det mest om att sno till sig så mycket av rampljuset som det bara går. Nuförtiden kan ett varumärke sänkas av ett enstaka, syrligt Twitterinlägg utan att ens den mest påkostade reklamkampanj eller PR-bearbetning i världen kan komma till undsättning. Nuförtiden möts PR och reklam alltmer för att gynna samma sak och gränserna mellan vad som är en ren PR-kupp eller bara förtäckt reklam suddas ut. Samtidigt pekar allt på att vi går mot att vistas i samma förtjänade mediautrymme. Är det då inte bara logiskt att vi gemensamt slutar jaga den påflugna uppmärksamheten som i långa loppet är enbart kontraproduktiv och urholkar förtroendet vi lever på?

Jag tror att alla vi, som olika utsträckning jobbar med att upplysa omvärlden om produkter och tjänster de inte visste att de behövde, måste omvärdera vartenda knep vi tidigare har använt för att nå igenom bruset. Jag tror att de stora massmediala bombmattorna inte kan fortsätta skrapa på en yta som när som helst kan ersättas av något som skiner starkare eller når djupare. Jag tror att framtiden finns bland de varumärken som väljer att lära av och växa med hjälp av sina ambassadörer, som välkomnar den påtvingade transparensen istället för att känna sig hotade av den. Som vågar ta ställning.

Jag tror att framtidens marknadskommunikation enbart kommer att ske i sociala eller andra förtjänade medier och att det vi marknadsförare predikar i bästa fall når mottagaren i andra hand.

Jag tror att alla som lever på att kommunicera står framför en helt ny spelplan. Och skribenten i mig ler från öra till öra.