”Jag börjar mina projekt med självsabotage”

I huvudet på Ekta: om konsten att göra konst utan idé.

Det här blogginlägget bjuder på en intervju med Göteborgskonstnären Ekta (Daniel Götesson). Dålig koll på honom? Han är en av Sveriges främsta – ursäkta det slarviga uttrycket – gatukonstnärer. Uttrycket är slarvigt eftersom hans konst inte bara lever på väggar i hemstaden Göteborg, i resten av Sverige, i Kroatien, Polen, Storbritannien och Italien … utan också ställs ut på konstutställningar runt om i hela Europa. Hans illustrationer poppar då och då upp i tidningar som The New York Times och han har nyligen samarbetat med italienska modehuset Marni. Därför blev vi så väldigt glada när han tackade ja till att jobba tillsammans med oss för Folkteatern i Göteborg.
Läs mer om Ekta och bläddra bland hans konst på ekta.nu. Eller på Instagram: ektaektaekta.

Det var när Folkteatern stod inför en ny säsong våren 2016 som vi fick uppdraget att presentera spelårets föreställningar inom en och samma ram. Vi kavlade ut ett koncept som vi döpte till I huvudet på Folkteatern. Konceptet handlade i korta drag om att komma närmare allt och alla på teatern, och samtidigt sänka trösklarna in till teatern.

Vi ville åt uttryck som var mer pop och punk än det klassiskt teatraliska. Processen såg ut så här: Det första vi gjorde var att gå in i huvudet på manusförfattarna och regissörerna. Vi tog med oss deras tankar till olika fotografer som fick tolka dem i ett porträttfotografi av en skådespelare ur pjäsen. Vi var måna om att använda oss av många olika kreatörer och konstnärer i det här projektet, som för att experimentera fram uttryck som stack iväg från teatervärldens. När fotograferingarna var klara vände vi oss till illustratörer och konstnärer som i sin tur fick gå loss på porträttet, och göra sin tolkning av föreställningen.  Se alla konstverken och läs mer om jobbet:  On Folkteatern’s mind. När vi vände oss till Ekta tänkte han så här:

Hej, Ekta. När vi sågs för första gången sa du att du gärna ville ha en så kort brief som möjligt. Kan du berätta varför.
Det handlar om att jag fungerar dåligt med en uppgift, jag blir som ett barn när någon ger mig instruktioner. Så jag får lura mig själv, så att jag kan gå in i min vanliga process ändå.

Hur ser din vanliga process ut?
Alltså, jag gillade det här uppdraget. För det var så öppet. Jag hamnade egentligen aldrig i idéproblematiken, som jag brukar göra när det kommer till kommersiella jobb. Jag får ofta höra: gör gärna något som ser ut som dina grejer. Men sen finns det alltid behov och visioner som ska uppfyllas. Och då brukar jag känna att: det där fungerar inte, det där är en jättedålig idé och det där sista, det fattar jag inte. Det var som när jag pluggade och alla tyckte att brieferna var diffusa, och jag tyckte att de var alldeles för tydliga. Jag är barnslig och envis på det sättet, men jag har svårt att förhålla mig till instruktioner.

Du fick ju uppdraget att tolka en pjäs som är på gränsen till musikal, där tristess bryter ut i något mer … disco. Hur förhöll du dig till det? Briefen var ju inte helt instruktionsfri.
Nej, men det var så pass fritt att problematiken aldrig infann sig. I det här fallet fick jag ett existerande material, ett fotografi som jag skulle göra något med. Och det skulle in vissa element, som blanketter och siffror och gärna en discokula. Saker som jag inte har valt. Men så länge jag är fri att sätta en bra grund, så länge jag kan välja bra färger att jobba med, då är det lätt att lägga till grejer utan att det stör. Jag lurade mig själv, så att jag hamnade i min vanliga process.

Jag skissar aldrig. För jag har ingen aning, jag vet inte var jag vill. Jag söker ett flöde, som i en låt. Testar mig fram.

Just det, hur är det nu med din vanliga process – hur ser den ut?
Jag söker ett flöde, som i en låt. Jag sitter inte och motiverar för mig själv varför något skulle fungera, jag letar bara efter flödet. Jag skissar till exempel aldrig. Gör aldrig moodboard. Lägger aldrig en palett i förväg. Jag testar mig fram, det är ett sätt att hålla intresset också. Jag har sällan en idé som jag sen genomför. Jag vill ha överraskningsmomentet i processen, överraska mig själv. Att ha en idé som man sen genomför, det är oerhört tråkigt. Och det blir ju ett problem när man ska göra något på uppdrag. För jag kan inte visa upp något i förväg, jag måste göra klart. Jag kan inte visualisera något, för jag har ingen aning. Jag vet inte var jag vill. Tonen infinner sig när jag kommit igång, då kan jag tillåta mig själv att vara medveten, men jag måste börja med – i det här fallet när jag jobbade med kollage – att klippa sönder, riva itu.

Hur såg det ut i det här projektet?
Jag fick den här fina printen och då är det lätt att få ångest. Jag fick två exemplar, så jag började med att sabba det ena, ha sönder det, för att jag inte skulle vara rädd för det längre. Jag klippte sönder det helt och hållet, också för att jag bara skulle ha ett exemplar, så att jag inte hade två chanser på mig. Jag hade ett enda original och fick förhålla mig till det. Jag börjar med att bränna broar. Självsabotage. Det är så jag jobbar med konstprojekt och med måleri, och så kunde jag börja med det här också.

Och sen då?
Jag började ta bitarna från den sönderklippta printen och klistrade på dem, på printen som fortfarande var hel. Och så fick jag upp en bra grund. Sen kommer det här känsliga läget där jag ska plocka in grejer som jag själv inte har valt, men som är bra för sammanhanget.
Jag hade kunnat börja med att göra research, och lägga två dagar på att hitta exakt rätt färg för klassiska blanketter, men då hade det låst sig, då hade det inte blivit något som är nära mig. Jag ville begränsa valmöjligheterna. Jag vill gärna göra det, tänka att jag inte har tillgång till internet, begränsa antal färger att jobba med. Det är därför jag gillar att jobba analogt. Om jag till exempel sitter med photoshop blir jag helt paralyserad. Det finns för många valmöjligheter. Och då kan jag inte få till det här flödet jag letar efter.

Kan du se på andra verk, hos andra konstnärer, om de jobbar på samma sätt?
Det är ganska tydligt. Man ser rätt enkelt om de jobbar med idé eller om de arbetar sig fram. Man ser det på element som är oförklarliga. När det finns starka element av lekfullhet, som inte kan komma från en förlaga. Det finns en serieskapare som heter Max Andersson, som gjorde mycket serier på 80- och 90-talet. Jag läste mycket av hans grejer och kunde relatera till hans sätt att arbeta. Ibland dök det upp så flängiga grejer att de omöjligt kunde komma från ett manus.

Kan du, när du ser din konst, i efterhand lista ut varifrån ditt flöde kommer ifrån?
Det var kul, jag såg verket för Folkteatern på spårvagnen och hade glömt många av elementen. Vagnen stod stilla länge, så jag kunde stå där och specialstudera den. Jag älskar att efterfabricera, men jag är ganska ointresserad av mina verk efter att jag är klar. Ibland kan jag titta tillbaka för att kunna använda mig av olika spår till framtida projekt. Men bilden i sig är jag egentligen inte intresserad av. Men jag är väldigt nöjd med det här verket, jag gillar hela serien jättemycket, det blev till en fin helhet.