Igår träffade jag en begåvad reklamlegend som påminde mig om en oerhört viktig sak som jag verkligen vill dela. Handling. Att reklam är som effektivast när varumärken visar i handling vad de kan erbjuda oss i våra liv. Poängen är att man kan säga att man älskar sin partner. Skicka hjärtan på sms eller trycka like på hens bilder. Men allt det är egentligen bara tomma ord. Tomma budskap utan långvarig effekt. Dessa kärleksförklaringar betyder väldigt lite om man inte också plockar ut soporna, slänger in en tvätt, vabbar hälften av gångerna eller lagar en bouillabaisse på en vanlig torsdag. Utan handling är kärlekslöftet bara luft, kanske t.o.m. oäkta eller rutinmässig jargong.
När företag stolt säger att man är kundorienterad men ändå bara pratar om förträffligheten i sina produkters egenskaper eller mäter sin framgång i marknadsandelar så får det mig att tveka om det faktiskt bara är just tomma ord. Ett fluff och skryt utan trovärdighet. Även om produkten är bevisat bäst på marknaden enligt ett testinstitut i Schweiz.
Jag tror inte min sambo vill hänga med mig bara för att jag säger att jag kan spela dragspel. Att jag var bäst i klassen på Islandsprovet i skolan eller vet hur man gör en egen tacokryddmix från grunden. Nej, det är förmodligen när jag omsätter mina egenskaper, min personlighet i handling. En handling som ger värde till henne och hennes liv.
Reklam blir enligt min mening alltför ofta bara prat om förträfflighet och skulle må så mycket bättre om företaget istället agerade. En handling som ger mig värde. Men om man inte kommunicerar syftet eller intentionen av handlingen kan det få motsatt effekt.
Imorse kom en grävmaskin rullandes på min gata. Det var fyra signalklädda män som sprejade stinkande färg på gatan och dundrade fram i mitt lugna villakvarter. Två av mina barn var på väg till dagis och dom vinglade sig fram på sina små sparkcyklar. Med aggressiva steg kliver en av männen fram till mig och säger anklagande:
– Är det din bil som står där?
– Äääh, ja svarar jag. (Den står ju ändå utanför min dörr som jag just kom ut ur.)
– Då får du flytta den för vi ska göra asfalt här!
Hurra tänker jag då det äntligen ska laga de där hemska hålen i gatan. Äntligen gör kommunen något. Tills jag kommer på att min sambo har bilnyckeln och befinner sig i Stockholm.
– Jaha, fortsätter han. Då kommer det skvätta grus på den.
Treåringen sicksackar mellan lastbilar och grävmaskiner utan att den hörselkåpsbeklädda asfaltsläggaren på något sätt tar hänsyn till att små barn är mellan traktordäcken. Försenad till dagis rusar jag efter ungen i panik. Lämnar bilen åt sitt öde.
Tänk vad lite kommunikation kunde gjort skillnad i detta lilla enkla ärende.
Tänk om jag bara fått en lapp i brevlådan dagen innan där det stod att dom skulle gräva upp hela gatan så att mina barn enklare och tryggare kan sparka sig till dagis utan oro för att bli överkörda. Och att de under tiden de gräver upp hela gatan har avsatt en plats där jag kan parkera min bil. På säkert avstånd från stensplitter.
